Har idag vart iväg på begravning för min klasskamrat Sandra.
Det var tungt. En jobbig sak med Sverige är att allt händer så långsamt. Hade genomarbetat det hela och äntligen funnit mig själv till ro igen, och så blir det begravning. Tårarna flödar igen.
Men det är ändå på något sätt skönt...
Chocken är över. Åtminstone för en sådan som mig: en klasskamrat som inte var hennes bästa vän, men som ändå kunde dela några få minnen tillsammans. Det är fortfarande svårt att tro att hon är död dock.
Det var svårt att se familjen.
Att behöva begrava sitt barn är inget som någon förälder ska behöva gå igenom.
Det var ändå skönt att få närvara, om man nu skulle kunna säga så. Skulle inte ha mått bra om jag stannat hemma.
Jag är glad över din tid som varit här, och de minnen som du givit andra. Vila i frid, Sandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar