Dag Trettio - Ett sista ögonblick.

När jag ser titeln 'Ett sista ögonblick.' så tänker jag genast på ett ögonblick som kan vara innan någon dör.

Det kan ju vara ett annat sista ögonblick, ett moment som kan vara så kort som ett sista ögonkast åt någon som kanske skulle kunna betyda mycket för dig, ett sista ögonblick man stannar i, innan man kliver på sitt flyg.

Ett sista ögonblick känns som en meningsfull titel, vilket får mig att tänka på det närmsta minnesvärda sista ögonblick jag har varit med om, vilket var dagen innan min morfar dog.

Det är inte mycket att minnas, då jag var rätt liten, och det som finns kvar av detta minne är snarare skepnader av energi i ett suddigt landskap. När jag tänker för länge på ett minne, så förlorar det spänsten och det är inte lika lätt att komma ihåg det som speciellt efter ett tag, så jag ska försöka fatta mig kort.

Det var alltså dagen innan min morfar dog. Vi var på besök hos honom på sjukhuset, vilket jag tror var det tredje och sista besöket jag och min syster följde med på. Jag minns att jag sprang omkring utanför sjukhuset och lekte i gräset och bland vita blommor, som var väldigt ljusa då solen sken den här dagen. Plötsligt ser jag min familj traska ut genom entrén på väg till bilen, mamma håller i min syster i handen. Dom såg inte mig, så jag sprang fram till dom för att fråga om vi redan skull åka?

Mamma svarade att ja, vi ska åka. Morfar hade bjudit på kaka, och det finns kvar åt dig.

Jag sprang upp till morfar för att få den kakbiten som hade sparats åt mig. När jag kommer in i det ljusa patientrummet, som hade fördragna tunna gardiner för att ljuset inte skulle vara alltför störande, så går jag upp till morfars bädd och säger att jag hade hört att det fanns kaka.

Morfar, som var en vek och tunn gestalt i sängen, log ett svagt tandlöst leende. Han hade knappt orken eller muskulaturen kvar i ansiktet för att kunna forma ett leende, men hans ansikte utstrålade en sådan lycka varje gång han log, så det var omöjligt att misstolka. Han verkade glad över att jag hade kommit upp igen, och svarade med en svag röst att ja, det finns på den här sidan av sängen, och han vrider på huvudet till den sidan av sängen där kakan var. Jag var redan där, såklart, och tog en stor tugga av kakan och såg upp på morfar.
Detta är ögonblicket; Jag sade att jag var tvungen att gå, dom väntade på mig i bilen, och jag började ta några steg när jag märkte att morfar viftade med handen mot mig, som att han ville röra vid mig, och han försökte säga något. Jag stannade upp, gick tillbaka och kramade om hans hand och strök min kind mot den, och han blev alldeles lugn och avslappnad, med blicken fäst på mig och med sin mun undermedvetet halvöppen i ett leende.

Jag släppte hans hand, sade Hejdå, vi ses nästa gång, och sprang ut ur rummet med kakan i munnen och ut ur sjukhuset, till bilen där min familj satt och väntade.

Dagen efter fick vi ett samtal. Jag märkte knappt att det ringde, men snart kom pappa långsamt in i mitt och Annas rum och sätter sig ner på en pall och är tyst ett ögonblick, innan han säger "Morfar dog idag.".

Jag minns att jag blev chockad, satte mig ner på något, och började alldeles strax efter det att grina.

Sen kommer jag inte ihåg något mer.